Elegi över en död lantbrukare
Av Johan Engblom

För en tid sedan slog några konstiga människor ihjäl en av mina äldsta och närmaste vänner. Tyvärr var det också jag som tvingades hitta honom. Liggande på sitt eget badrumsgolv där de slängt honom så att hans kropp inte omedelbart skulle upptäckas av nästa person som kom in i huset.
 
Sedermera visade det sig också att de sakta tagit livet av honom på det att de månde pressa honom på de stålar de antog att han hade hemma, men inte hade.


De hade givit honom otaliga slag på kroppen och undvikit att slå honom i huvudet, detta så att han hela tiden var vid medvetande. Polisen antar att de använt nävarna och inget tillhygge. De hade bundit honom och hans inre blödningar gjorde att han spottat blod som hamnade på deras kläder. Annars var det inte mycket av den varan.

Det jag nu känner skulle kunna göra mig lika galen som dessa perversa personer. Med glädje, ja, kanske t o m skrattande, skulle jag känna deras blod sprätta på min kropp.

Det är så det går till. Så uppstår en sorts mördare. Hämnden är en av människans naturligaste drivkrafter. Här kommer vår natur verkligen till sin rätt. Tillfredställelsen är total. Tydlig och verklig.
Rolf Nilsson var en av dessa helt vanliga unika människor som finns överallt. Jag träffade honom första gången när jag var sju och han var 14. Vi lyssnade på The Who tillsammans och han berättade att de alltid slog sönder alla sina instrument i slutet av sina konserter, något som gjorde dem till mina omedelbara idoler. För det gjorde inga andra band.

Sen började han åka motorcykel och hade långt lockigt hår och kallades därför för Bellman. Rolf var häftig och cool och jag var full av beundran. Han var dessutom bussig mot de små killarna och dessa ränder gick inte ur. När jag flyttade med min familj till Esbjörnamåla permanent –  för nu tre år sedan och vi var verkliga utbölingar – tog han oss under sina vingar och hjälpte till med allt han kunde. Vilket inte var lite.

När jag var borta för att arbeta tittade han in till min familj varje dag bara för att se om det var något han kunde göra. Om det var något han kunde hjälpa till med. Alltid när jag hade problem med mina gamla bilar och deras dåliga batterier kom Rolf ner till vårt och gav mig ström från sin. En gång sa han att jag inte kunde ha såna urusla bilar om jag skulle bo där jag bodde. Jag svarade att med en granne som honom gick det ju hyfsat i alla fall. Vi skrattade tillsammans och gillade varandra ungefär så mycket som folk kan gilla varandra.

Han kanske inte riktigt passade till bonde, det blev han mest beroende på att hans far avled rätt plötsligt för 20 år sedan. Men han var ju född och uppvuxen på gården så han klarade ju av det utan större problem. Han sa själv att han aldrig skulle kunna bo i lägenhet eller ens villa i stan.

– Där finns det ju inget pissarum… Som han sa.

Att hitta honom död i hans eget badrum ger fortfarande upphov till en slags desperation över att inte ha kunna göra något. Jag skulle ha vilja varit en prins Valiant som kom in mitt i denna fruktansvärda situation och räddade hans liv. När allt kommer omkring skedde allt bara 150 meter från mina ögon.

När så polisutredningen startade tyckte jag att det fanns en roll för mig att spela, att jag kunde hjälpa till. Givetvis ska polisen få göra sitt jobb ifred och i enlighet med alla juridiska principer. Men därifrån till att behandla villiga medborgare med vad som snarast kan betecknas som förakt, är det långt. Allt vi sade hade underordnad betydelse eller var totalt irrelevant, utan betydelse för utredningen. Polisen talade inte särskilt mycket med grannar och folk i bygden trots att vanlig allmänbildning, eller ska vi säga bondförnuft, lär att fyra ögon ser mer än två!

Bör vi inte kunna begära av våra anställda och av oss betalda statstjänstemän och kvinnor inom polisen att de respekterar våra bidrag för vad de är. Ett försök att hjälpa till och inte ett uttryck för en önskan att förstöra deras rykte som statliga hjon.
Och måste man vara utrikesminister för att få sitt mord ordentligt utrett?

Jag hoppas på en större respekt för oss från myndigheterna i framtiden. När allt kommer omkring borde det särskilt i just detta fall framstå med all önskvärd tydlighet att vi kan göra något eftersom det faktiskt endast var tack vare vanliga medborgare som de två gärningsmännen kunde gripas bara några timmar efter mordet. Utan oss hade de kommit undan och det kan ingen förneka. Kronobergspolisen säger i Smålandsposten att de är stolta över att ha fångat in alla som mördat i regionen det senaste året, men i Rolfs fall kan de inte ta mycket av äran. De erkänner också att de i detta fall haft, vad man kallar: ”Otrolig tur”.

Skulle de inte istället kunna säga ”att bara tack vare så goda bidrag från allmänheten har vi just i detta fall lyckats göra vårt jobb”.

För det var ju så det var.

Dessutom skär det i mig när jag hör att polisen känner stolthet över sin insatts. Istället tycker jag att de ödmjukt borde erkänna att de visserligen fångat in de som utförde dådet, men att de under tre och ett halvt år underlåtit att gripa den ene av de två som bevisligen bodde i regionen under i alla fall omkring två och ett halvt år, arbetade, folkbokförde och gifte sig samt betalade skatt alltmedan han var internationellt efterlyst för rymning.
Så inte nog med att Kronobergspolisen endast tack vare kvicka och handlingskraftiga vanliga människor ”tursamt” lyckats infånga mördaren, de har heller inte klarat av sitt jobb under flera år och därför inte kunnat förhindra denna våldshandling.
Bör de vara stolta över det?

Sen skulle jag också vilja uttrycka min oförståelse för åklagarmyndigheternas syn på brottet. Åtalspunkterna blev i detta fall dråp, alternativt vållande till annans död. Förlåt mig om jag är alltför korkad, men jag kan inte förstå hur en kanske timslång tortyr ens kan tänkas betecknas som vållande till annans död? Hade det kanske inte varit mera rimligt att åtala för mord, alternativt dråp? Då skulle domstolen (om den tänkte klart) ha kunnat döma åtminstone den som kände Roffe, då han hyrt en stuga av honom, till mord och därmed livstid. Samme efterlyste man som ledde vägen till Esbjörnamåla, samt mycket väl kan antas inte ha velat lämna en levande Roffe bakom sig eftersom denne ju då kunde identifiera honom.

Jag tycker också att det med all önskvärd klarhet framstår som en plan när man beger sig direkt från norra Italien hem till Rolf och slår ihjäl honom. Att man dessutom tar tid på sig och uppvisar en förskräckande kallsinnighet vid genomförandet av mordet gör det bara ännu mera till vad det var – ett mord och inget dråp. Här finns såväl uppsåt som motiv vilket är några av de juridiska huvudpunkterna när man definierar åtalspunkten mord.

Avslutningsvis undrar jag om det inte är dags att vi byter justitieminister. Har man inte tid att komma till Traryd när tusentals människor gör sin röst hörd och tre människor har mördats, då tycker jag inte att man ska kommentera fotboll i TV.

Thomas Bodström – det var inte det du valdes till.

Tal hållet i Traryd vid ettårsdagen av mordet på Yngve Christiansson.
 
Johan Engblom har gett ut Japan – personligt med förord av Jan Myrdal, och kommer snart med en bok om Nordkorea. Han arbetar också med ett manuskript om de aktuella morden på bönderna i Småland.

Intervjuv med Johan Engblom i Riksdag & Departement pdf

Johan Engblom.