Crister Enander är en fruktad signatur. Hans kritik av 80-talet är oförsonlig. Det är en brutal avklädning av den mentalitet som tiden gick klädd i. Det var en period när Svenska Arbetsgivareföreningen ogenerat köpte människor och kultur för pengar.
En slö kniv drar inget blod, har en tänkare sagt. Den inställningen präglar denna ideologiska och litterära uppgörelse. Den fria marknadens kostymbärare och det kulturella etablissemangets medlöpare ställs mot väg-gen.

Författaren är arvtagare till upplysningstidens tradition. De välskrivna och inspirerade texterna lämnar ingen oberörd. Tanken går till 1871 års Georg Brandes.
Enander skärskådar vardagen; han står bokstavligen och tigger på T-Centralen (årsinkomst: 350 000 kronor). Som bingohallschef spelar han hushållskassan av vanligt folk – allt för att komma åt vad som döljer sig under ytan. Man häpnar över vad som står i kylskåpet hemma hos ”alkoholistförfattaren” Stig Larsson.

Men också en närgående skildrare som analyserar författarskap och filosofi – från Diderot till Forssell. I ”Ärligt talat”går skrivandet ut på knock out. I den andra hörnan sitter Jonas Gardell, Karl Vennberg, Bibi Andersson och Leif Nylén. Som sagt: Efteråt gick ingen motståndare säker.

Boken utkom 1992.

”En kulturdebattör med en yxmördares temperament”,
Björn Gunnarsson, Åttiotal

”Kulturhuligan”, Leif Zern, Expressen

Omslag: Johan Melbi

ISBN 91-032.7. Format: 224 sidor, häftad, 135 x 210 mm

Pris 99 kr

Det var ett försök – skrivet i ilska och viss vanmakt – att sammanfatta de år då botten gick ur Sverige. Åttiotalet var huggsexornas och den ohämmade kapitalismens tid. Ännu idag lever vi i dess efterverkningar. Även inom kulturlivet spred sig dess förryckthet och kortsynthet. Det blev allt vanligare med en fördummande satsa-på-dig-själv-mentalitet. Unga författare ville skriva böcker enbart för att få synas, för att få bli kändisar. Inte för att de hade något att säga eller ville bära fram ett budskap. Ytlighet, fördumning och en intill dårskap gränsande självupptagenhet var tidens märke. På olika sätt försöker jag undersöka detta: genom att klä ut mig och ställa mig och tigga i tunnelbanan (ännu levde vi i ett Folkhem där tiggare och uteliggare var en mycket ovanlig syn på våra gator och torg); genom att företa en resa i det litterära Sverige där jag möter uppblåsta posörer som Stig Larsson och Sven-Eric Liedman, Madeleine Grive och Göran Greider. Men där finns också försök att skildra motbilder. Jag intervjuar Jan Myrdal och Lars Forssell, hyllar Kristina Lugn och Dennis Diderot.
 
På sitt sätt är "Den radikala jukeboxen" en förtvivlad bildningsresa in i ett skymningsland. Ett land som vi lever mitt uppe i idag.
CE