Det är bara att huka och hoppas på glömska
Av Lars Westerberg

Helsingborgs Dagblad 3 december 2003 • Kultur • Kvasten
 
LINDA SKUGGE-AFFÄREN har fått ett sorglustigt efterspel. Crister Enander, välkänd för denna sidas läsare, har fått avsked som mångårig medarbetare på Kvällsposten. Enander levererade nämligen här i tidningen kritik av Per Svenssons chefsskap på Expressens kultursida. Därför får han inte längre skriva i Kvällsposten.
 
Vem förvånar sig? Något säger det nog om maktförhållanden och om det fria ordets ställning. Om man sparkar någon för att han har uttryckt sig antisemitiskt kan det motiveras principiellt. Men om han är anti-chefen? Då är det visserligen mänskligt att sparka honom, men svårare att principiellt motivera.
 
Än en gång bekräftas att pluralismen blev mindre när Kvällspostens och GT:s kultursidor underställdes Expressen. Tre åsiktsprofiler reducerades till en. Den enda vinst med att fortsatt ha tre kultursidor är att det finns utrymme för en del lokalt Malmö- och Göteborgsmaterial, som annars skulle falla bort. Men åsiktsmässigt är rösten en och endast en.
 
Jag behöver knappast påpeka för den intelligente läsaren att det jag skriver här inte kommer att föranleda någon replik från Expressen. Sådana är maktförhållandena att kritik mot en större tidning, publicerad i en mindre, ignoreras. Förra gången jag skrev om Linda Skugge skrev en behjärtat läsarinna att HD:s skribenter borde tänka på att Linda Skugge rimligen bara njöt av uppmärksamheten. Det gjorde hon kanske, men HD:s bidrag till hennes njutningar var försumbart.
 
DÄREMOT ÄR DET VÄL tänkbart att Skugge-affären gjort makthavarna på Expressens kultursida ovanligt stingsliga. Desperationen sprider sig. Svenska Dagbladets, Dagens Nyheters och Aftonbladets kultursidor har kritiserat. Det är det svårt att bortse från, även om man tycker sig kunna ignorera en nästan helt enig landsortspress. Vad kan man då hoppas på? Att makten är orubbad och glömskan vår vän. Publicistiska skandaler brukar sällan hågkommas mer än en månad. Och alltid kan man sparka en skribent som skriver i den lokala varianten av Expressen för något han skrivit i en helt annan tidning. Det är normal maktutövning.
 
Nåmen, Expressen har kanske rätt? Att stå helt isolerad är kanske
obehagligt, men bevisar ju inte att man har fel. Konkurrenterna vill kanske komma åt Expressen? Det vet man ju hur det är med fejderna i Kultursverige. Eller kan det månne vara gubbväldet som tar sig dylika uttryck?

Och därmed är vi åter vid sakfrågan. Det är ett missförstånd att det är viktigt att få Linda Skugge att må dåligt. Men det är katastrofalt om en grupp människor tror att de är undandragna kritik. Att varje kritik av något som en ung kvinna skrivit är ett uttryck för manliga härskarstrategier. Men varje människa har ansvar för sina ord och värderingar. Kan man påvisa förakt för svaghet, fördomar, ålderfascism så återstår faktiskt bara att vara sjävkritisk.
 
DETTA ÄR LINDA SKUGGE-syndromet. Jag anser inte att Ranelid-recensionen är det värsta hon skrivit i det avseendet. Det råaste i själva recensionen är inte hennes beskriving av Ranelids utseende, som det gjorts stort väsen av. Utan hennes föraktfulla inställning till hans barndoms trauma. Även om man tycker att han litterärt gjort för mycket av detta bör man ha respekt för det lidande det rimligtvis inneburit. Sådan råhet är inte i sin ordning, inte hos någon människa.
 
Men Linda Skugges moral är kanske inte alls lika intressant som Per Svenssons. När det blåser motvind ropar den tuffa ninjafeministen Linda Skugge: "Varför försvarar ingen mig?". "Försvara dig själv, flicka lilla, och var inte ett sådant våp", vill man utbrista. "Varför så hjälplös plötsligt? Du som så glatt brukar sparka alla i skrevet". Men då börjar herr kulturchefen Svensson att svettas. Han vet den järnhårda lagen: En chef på Expressen måste skydda sina anställda, även när de har fel. Det är chefskapets tunga börda.
 
Alltog det gäller att producera artiklar mot bättre vetande. Man får uppträda i tv när Linda Skugge själv inte vågar. Och där sitter man och svettas. Och den lidelsefria och omdömesgilla filmprofessorn, Leif Furhammar, som tjänstgör som DN:s tv-kritiker, kan bara konstatera: "Per Svensson på Expressen slog vilt omkring sig, pösande av arrogansen hos den som har en riktigt dålig sak att försvara".
 
SÅ KAN DET GÅ för den som skrivit om moraliska bortträngningar hos PO Sundman. Rätt nu sitter man själv i en moraliskt konstig situation och kan inte hoppas på annat än glömskan. Då får man lätt andnöd. Det är bara att huka och hoppas att den välsignade glömskan snart kommer. Man får nöja sig med att tills vidare avreagera sig genom att sparka en och annan uppnosig Kvällsposten-skribent. Så lätt var det att själv hamna i bunkern och frysa fast i Frostviken. Stackars Per Svensson!

Det var jag som sparkade Enander