Förord
Av Christer B Johansson

Axel Danielsson var en av våra första arbetarklassintellektuella. I det var han också unik bland första generationens socialdemokratiska ledare. August Palm var en produkt av den klass som dominerade i de små städerna före det stora industriella genombrottet, hantverkarna. Hjalmar Branting var professorsson med egen förmögenhet och gjorde karriär i borgerligt radikala och konstnärliga kretsar innan han tog steget över till socialismen. Han närmade sig s a s socialismen på teoretisk väg, i likhet med den rike borgarsonen Fredrik Sterky, som blev kollega till Axel Danielsson som tidningsredaktör och därefter den förste LO-ordföranden(!).

Detta konstaterar jag inte för att spotta på Brantings eller Sterkys minne, utan för att förklara varför Danielsson hade så mycket bättre känsla för det kroppsarbetande folket och varför han skriver så mycket om sådana som Jönsson och Olsson. I många avseenden var ju såväl Palm som Branting ”radikalare” än Danielsson. Sålunda hade Danielsson aldrig någon förståelse för anarkismen eller den lennstrandska ”utilismen”. Det avgörande var att vinna det arbetande folket för socialdemokratin, att stärka arbetarrörelsen för att kunna tvinga fram den allmänna rösträtten och med rösträtten som vapen och riksdagen som redskap kunna omvandla samhället i socialistisk riktning. I denna sin strävan är Danielsson inte främmande för allianser; på det politiska planet med liberaler och på det mer folkliga planet med småbönder, mindre hantverkare och affärsidkare. Han tror också mycket på de kooperativa samarbetsformerna, vilket i denna bok främst framgår av den utopiska visionen Främlingen. Redan på 1880-talet torde Danielsson ha diskuterat kooperation med gode vännen Axel Rylander, som räknas som den svenska kooperationens främste pionjär.

Därifrån och till att framställa Axel Danielsson som något slags tidig socialdemokratisk ”samarbetsingenjör” är dock steget långt; därtill var hans klasskänsla alltför stark. Möjligen hade han sett med sympati på 30-talets ”kohandelspolitik” om han tätt leva så länge – han var bara 36 år gammal när han dog 1899 – men han hade knappast instämt i den egentliga innebörden i Kjell-Olof Feldts uppmuntrande tillrop till 80-talets medelklassyuppis: ”Berika er!”. Det är lättare att se en Axel Danielsson som en förkämpe för de svaga i samhället, för de bostadslösa, missbrukarna, invandrarna. Åtminstone tre av artiklarna i det här urvalet pekar i den riktningen: Jönsson, Sista avlöningen och Den onaturliga modern. Och ändå är inte urvalet gjort för att bevisa den tesen (eller någon annan).

Axel Danielsson föddes den 15 december 1863 och dog på det nittonde seklets näst sista dag. Fadern var sågställare, men avancerade så småningom till sågverksförman. Axel växte upp i Värmland och Dalarna. Hans ovanliga begåvning uppmärksammades i folkskolan och han fick hjälp av kommun och kyrka att ta studenten i Falun. Därefter for han till Uppsala, där han några år bedrev osystematiska akademiska studier. Hans håg stod till skrivandet. I detta och i sitt intresse för socialismen vägleddes han av den två år äldre kamraten, värmlänningen Atterdag Wermelin (artikeln En fördriven i denna bok). Wermelin tipsade August Palm när denne behövde hjälp med redigeringen av Social-Demokraten hösten 1885. Redan i augusti 1886 ingår Danielsson i den utökade redaktionen tillsammans med Branting, Sterky och Erik Nordman (vilken i likhet med Wermelin tvangs emigrera till USA sedan han blivit svartlistad på den svenska arbetsmarknaden). Knappt ett år senare utsågs Branting till ensam huvudredaktör för tidningen, sedan Danielsson kommit ihop sig med den fackliga ”kontrahentförsamlingen” (det vill säga bolagsstyrelsen). Danielsson flyttar då till Malmö för att starta Arbetet. Han känner sig degraderad och förvisad och det yttrar sig till en början i misstro mot Malmö och det skånska, beskrivet i Ankomsten till Malmö.

Arbetet blev snart en succé tack vare Axel Danielssons stora arbetsförmåga, vinnande sätt och kloka val av medarbetare. Tidningen överlever till och med Danielssons sammanlagt 1 1/2 år i fängelse 1888–1890. Det strängaste av dessa straff kom sedan Danielsson avslöjat direktören för Malmöfängelset som försnillare av fångarnas medel. Han dömdes trots att direktören, Lagerberg, var skyldig till anklagelsen och efter att Danielsson fatt sin dom i hovrätten dömdes till sex års straffarbete och ”ständig vanfrejd” (dvs, förlust av medborgerliga rättigheter)! Det andra långa fangelsestraffet var för ”Till världsalltets upphovsman”, ett slags dyrbart test på om hädelseparagrafen fortfarande vari kraft. Det var den, trots friandet av Strindbergs Giftas fyra år tidigare! Branting testade sedan om denna ”rättvisa” var lokalt malmöitisk och tryckte av artikeln i Socialdemokraten, vilket renderade honom tre månader på Långholmen (se artikeln En reaktionens triumf). Samma sak hände med redaktörerna Pehr Eriksson (Folkets Röst, Göteborg) och G A Rydgren (Proletären, Norrköping). 1888 var fö det stora åtalsåret för arbetarrörelsen, det år då ”kvarstadskungen” Bergström var justitieminister; också partiagitatorn A H Janhekt fick krypa i fängelse.

Tidningen överlevde Danielssons långa fängelsevistelse tack vare goda medarbetare som Nils Wessel (typograf och anarkist, senare utesluten ur partiet), Henrik Menander (mest känd för kampsången ”Arbetets söner”) och F V Thorsson, skomakare med yrkesförbud och vid sidan av Danielsson den främste organisatören av den starka sydsvenska arbetarrörelsen; Sveriges blivande finansminister. Senare förvärvade Danielsson botanikdocenten Bengt Lidforss i Lund som medarbetare, och Arbetet hade därmed två av landets vassaste pennor.

Det anses att Axel Danielsson bröts ned fysiskt under fängelseåren, men litterärt var de produktiva. Här hade han tid att slå sig loss och leka med orden och slapp att hela tiden tänka på att vara agitatoriskt effektiv. Efter hans död utgavs en del av fängelsetexterna i boken ”Bakom gallret. Skizzer på vers och prosa”. Exemplen i den här boken är bl a de i mitt tycke litterärt högklassiga Vårvisa, Hädisk munk, Herr Battong och slinkan Justitia, Nyårsgubbar. För Den dekorativa demokratin, egentligen tre artiklar, som Bengt Lidforss samlade under gemensam rubrik när 1908 gav ut sitt stora urval Danielsson-texter, åtalades Axel Danielsson för ”majestätsförbrytelse” men frikändes och kunde således delta i partikongressen 1891, den stora uppgörelsen med anarkisterna i partiet. 1894 valdes han in i partistyrelsen och 1897 gav han SAP ett modernt program med utgångspunkt i Erfurtprogrammet, det program som tyskarna antagit 1892 i stället för det av Marx kritiserade, kompromissartade Gothaprogrammet från 1875, som varit August Palms utgångspunkt. Men det kan sägas att det svenska programmet mer betonar det fackliga arbetets betydelse och de nya, ickekommersiella mellanskikten. Redan 1892 skrev Axel Danielsson: ”Jag har börjat kompromissa med den intelligentaa bourgeoisien... en gränsklass som arbetarna måste ha med sig.” Läser man hans utopi Främlingen har man dock svårt att tro att Axel Danielsson ville att denna småbourgeoisi, intelligent eller inte, helt skulle ta över parti- och statsapparat och att där skulle dyka upp otäcka fenomen som Ebbe Carlsson och Carl Lidbom. Axel Danielsson dog så tidigt och överraskande att han även slapp se hur Branting till sina närmaste medarbetare tog politiska skumraskfigurer som Erik Palmstierna och Värner Rydén.

Jag har under arbetet med det här urvalet blivit övertygad om att Sverige gick miste om en stor realistisk och humoristisk författare när Axel Danielsson valde politiken. Lika övertygad är jag om att svensk arbetarrörelse miste sin största politiska begåvning när Axel Danielsson plötsligt och oväntat dog på ett sanatoium i Schweiz den 30 december 1899. Därför avslutar jag det här förordet med Bengt Lidforss’ vackra dikt till Axel Danielssons begravning:

Ditt verk skall gro och spira
som friska gräsen
och en gång rikt i vajande blomning gå.
Men vildskogsfriska fläkten
ifrån ditt väsen
skall aldrig mer vår kvalmtyngde ande nå.
Ej har vårt sinne veknat,
ej modet brustit,
men nu i gryningstimman oss tycks ändå
som hade världen bleknat
och skiftat färgen
den dagen då ditt hjärta höll upp att slå.

Förord av Christer B Johansson

ISBN 7004-1. Format: 139 sidor, häftad 110 x 180 mm

Pris 40 kr