Gustaf Berglund

är psykoterapeut och bor i Västerås.

Det var till en på en gång mycket gammal och mycket ny stad jag kom i augusti 1960. Nio år var jag, och min lillebror Olle skulle fylla fem på hösten, och min far hade fått en lärartjänst på Emausskolan i Västerås.

Staden hade för bortåt tusen år sedan vuxit upp kring Svartåns utlopp i Mälaren, och hette därför från början Aros, fornsvenskans

ord för åmynning. Västra Aros blev det så småningom, för att man skulle kunna skilja staden från det Östra Aros som växte upp vid Fyrisåns mynning, någon halvmil söder om templet och kungshögarna i Uppsala. Östra Aros övertog så småningom namnet Uppsala, medan Västra Aros drogs ihop till Västerås.

I stadsvapnet ingick domkyrkans medeltida sigill, där bokstäverna som såg lite konstiga ut betydde Ave Maria. Men det fanns gott om ännu äldre minnesmarken, som till exempel Anundshög i Badelunda alldeles utanför staden. Skolväsendet var av något yngre datum: i Högre Allmänna Läroverket hade djäknarna nött bänkar sedan 1623. Samtidigt var staden mycket ny. Här fanns flygfält, och här fanns de stora industrierna ASEA och Svenska Metallverken. Har fanns tekniken, utvecklingen och framtiden. I den snabbt växande staden fanns också nya, stora bostadsområden med höghus och köpcentra.

För mig är Västerås och 60-talet oskiljaktiga och nästan synonyma begrepp. Inte bara på det viset, att min egen tid i Västerås råkade sammanfalla med 60-talet, utan också därför att Västerås på den tiden var en blomstrande och expanderande industristad med utvecklingsoptimism och tryggt socialdemokratiskt styre - staden symboliserar tidsandan.

60-talet var den vetenskapliga och tekniska utvecklingens epok. Femton år hade gått sedan andra världskrigets slut, och den svenska industrin hade fortfarande ett försprång gentemot det Europa som lagts i ruiner under kriget. Hjulen rullade, och fortare och fortare gick det. Det fanns 1960 snart sagt inga gränser för hur bra det skulle bli inom en nära framtid. Vi trodde på bemannade rymdfärder före 60-talets slut, inte bara till månen utan också till Mars och Venus, vi trodde på att atomkraften var ofarlig och att vattenkraftverken skulle bli obehövliga – i all synnerhet om man lyckades tämja den vätekraft, som annars mest detonerade i megatonladdningar över Novaja Zemblja. Och vi trodde på att forskarna inom tio år skulle kunna framställa konstgjort liv i sina laboratorier, och att kirurgerna skulle kunna ersatta utslitna organ i människokroppen lika lätt som bilmekanikerna bytte utbrända tandstift. Åtminstone trodde ganska många av oss på detta. Men den forskarpanel Vestmanlands läns Tidning hade tillfrågat inför decennieskiftet var mer skeptisk. Bemannade rymdfärder till Mars och Venus var nog osannolika, menade t ex civ.ing. L H Ågren i Svenska interplanetariska sällskapet. Däremot trodde prof. Åke Gustafsson, att naturvetenskapsmännen i laboratorier skulle kunna framställa liv på konstlad väg, även om det kanske inte skulle ske redan under 60-talet. Och datoriseringens framgångar förutspåddes, även om ordet dator ännu inte var uppfunnet, utan man sade elektronhjärna.

”En elektronhjärna är ett rum beklätt med skåp bredvid skåp med elektronrör och transistorer och ända upp till 200 km ledningar Från att i en blygsam början ha tjänat enbart till räknemaskin har elektronhjärnan utvecklats till ett slags fråga-mig-om-allt-monster, som lika väl styr en raket mot månen som den spelar schack, plockar fram felande ord i Döda havs-rullarna, gör upp index på de 1.600.000 ord som ingår i Thomas av Aquinos verk, översätter engelska till blindskrift eller ryska, kontrollerar oljeraffinaderier eller godsbangårdar. I och med att Stora Hjärnan kommit i världen har emellertid vetenskap och teknik fått i sin hand ett verktyg, som kommer att påskynda utvecklingen i en takt och omfattning, som vi fn. endast kan göra oss en blek föreställning om.”
(VLT 30/12 -59)
Bland djäknar
och mods
Västerås på 60-talet